Jag får ofta frågor om jag och min pojkvän snart ska flytta ihop eller om vi ska förlova oss. Jag tycker det är ett intressant fenomen så jag frågar alltid varför de är intresserade av att veta det. Först brukar de berätta att de är nyfikna, och sen fortsätter de att berätta att de skulle bli glada för min skull om det skulle hända.

Det låter ju vettigt, men det är ändå något i det som inte står rätt till, tycker jag.

Vad är det som säger att vi skulle vara lyckligare för att vi satte ringar på våra fingrar? Vad gör ett litet smycke för skillnad? Jag har aldrig förstått det där. Det är ju det man har tillsammans och det man känner för varandra som är det viktiga, det riktiga. Jag är helt säker på att ett par som varken bor ihop, är förlovade eller gifta kan vara 100 gånger lyckligare än ett annat som har allt det där. Det tror alla håller med mig om. Varför håller vi då på som vi gör?

Ta afrikaner som ett exempel. Det kanske låter lite klyschigt, men alla som på något sätt har kommit i kontakt med afrikaner (eller urinvånare överhuvudtaget) i fattigdom och svåra förhållanden bevittnar om en och samma sak. Lycka. Glädje. Jag har själv aldrig upplevt det, men det fascinerar mig oerhört. De har inga datorer, inga flashiga märkeskläder, ingen cool våning på Östermalm… nej ibland har de inte ens vatten. Men ändå lyser deras ansikten 24 timmar om dagen. How? Jag tror det beror på att de är trygga i sig själva och deras liv. De tar hand om varandra och lever. De finner lyckan i sina liv och inte genom materiella saker. De spenderar inte hela livet att leta efter lycka, utan de lever istället.

Vad har då afrikanerna med förlovningsringar att göra? Jo, allt hör ihop. Afrikaner finner säkerligen the love of their life de med, men till skillnad från oss så tror jag dom riktar den kärleken dom känner till varandra istället för att rikta den till omgivningen för att berätta hur lyckliga de är. Jag tror inte de sätter ut ett datum i kalendern när de ska flytta ihop och sen springer runt och berättar för alla andra i byn (och helst alla grannbyar) att det nu ska ske. Jag tror dom börjar bo i samma hydda när det faller sig naturligt – för att de vill spendera sin tid tillsammans. För oss är det nästan de viktigaste i världen att det står rätt status på Facebook och det känns som om många idag förlovar sig för att bevisa för omvärlden att deras förhållande är lite bättre och lite mer seriös än övriga förhållanden. Sjukt.

Vi försöker finna lyckan så mycket att vi glömmer bort att faktiskt leva. Vi spelar roller. Vi försöker vara någon. Ta bara det här exemplet. Man får ofta höra: ”jag ska sluta med xxxx”. Folk slutar dricka alkohol, röka, äta kött och så vidare. Detta sker inte på det enkla sättet, dvs genom att man slutar dricka när man inte vill ha. Nej, nej. Det ska slutas med ett statement. Det ska berättas helst för hela världen att man nu har slutat. Varför ska man göra det till ett statement? Varför inte bara dricka när man inte vill och sen dricka när man vill? Det är som man skulle säga ”jag ska gå på restaurang ikväll men jag ska inte äta aubergine”. Det gör man ju inte, eller hur? Varför håller vi då på med de övriga tramset? Varför kan vi inte bara vara oss själva?

Sluta leta efter lycka i ting… ja i alla ting och inte bara materiella saker. Sluta försöka bevisa för andra hur lycklig du är. Ta vara på ditt liv och börja lev istället.

Jag vill bara tillägga att jag inte ser ner på individer som är förlovade, bor ihop eller är nykterister. Jag tycker bara det baseras på fel grunder ibland. Jag agerar själv också såhär, västvärldsmännsika som jag är.